...Så får man väl ta och packa ner en så´n här också:

Världens minsta espressomaskin

Naturligtvis kan man förutom själva maskinen också köpa passande etui, kaffekapslar och till och med okrossbara espressokoppar...

Ett helt startpaket

Att prylarna är bärbara betyder ju inte att de inte fungerar hemma i köket oxå. Men bärbarheten möjliggör en s.k "nomadpresso"

Vid en tidningstest var det endast en maskin som gjorde ett godare kaffe, den kostade 11000 kr, dvs. ca. tio gånger mer än den lille. Storleken har alltså inte betydelse i det här sammanhanget...

Om man nu inte kan klara sig på att dricka fjollkaffe under fjorton dagar finns det små praktiska prylar som kan dämpa begäret.

Samtidigt kan det vara ett trevligt sätt att minska ner "dagpengen" somliga dagar, ifall man istället för att käka lunchen på restaurang, köper på sig lite fräscht bröd och lite smarriga prylar att fylla det med.

Det här minimalistiska titanköket från MSR såg till att vi fick i oss lite rejält kok-kaffe både i naturen och på hotellbalkonger.

Litet, men naggande gott är miniköket från MSR

Brännaren och gastuben går med lite god vilja att placera innuti kokkärlet när köket skall stuvas.

Kökets vikt är 207 g, gastuben som rymmer 180ml väger ytterligare 100 g.

Bränntiden på en sådan tub är ca 60 minuter, vilket räcker till ca 20 kaffekok. Priset för köket är ca 800 kr och gastuberna kostar kring en femtiolapp.

Recept på kokkaffe (för eventuella sörlänningar):

Fyll kärlet med ca 4/5 delar friskt vatten

Koka upp vattnet

Häll på kokkaffe så det bildas en "topp"

Låt kaffet koka upp och sedan sjunka under någon minut.

Drick och håll k.....

OBS! Att tänka på:

Jag blev rätt snopen vid kaffehyllan någonstans i småland, då jag skulle köpa ett halvkilo kokkaffe för resan. Många hyllmeter av alla sorters kaffe hade de, men det krävdes mycket letande innan jag hittade den enda (!) sortens kokmalda i sortimentet...

Här kommer lite läckra resebilder från Giorgios Nordkapresa denna sommar.

Snyggt klippt, men han är själv missnöjd med att det tyvärr inte går att visa på Youtube med den musik som han valt på originalfilmen.

Njut och längta efter vägen...

(Part two inom kort...)

Tisdag 18:e augusti 2009 (dag 17)

Så landade jag hemma på garageuppfarten igen efter 6949,7 km i sadeln och därtill ca. 800 km i tågkupé. Funderade för ett ögonblick på att ta en tur upp på Dundrets topp och några varv runt samhället för att spränga 700 mils gränsen. Eftersom jag blivit bortklemad av värmen så nöjde jag mig med ett obligatoriskt ärevarv runt "downtown Gällivare" innan jag småhuttrande kom till äventyrsstopp.

Tänk om det inte var just så att det är vägen som är livet...

Då skulle alltså min målgång på densamma garageuppfart där jag startade, vara målet med resan. Alltså skulle den vara helt onödig och jag kunde gått i mål redan för lite drygt tre veckor sedan då jag istället lyfte upp foten och satte iväg.

Jag är glad att det är vägen, eller resan som är livet, annars kunde man ju läggas i låda direkt...

Hoppas att ni kikar in här på bloggen framöver också, för det är mycket spännande, ledsamt och skoj som vi ännu inte redovisat.

En av de främsta anledningarna till detta är att resten av Europa inte alls hunnit lika långt i It-mognad som vi. Såg just en undersökning där Sverige placerade sig på andra plats efter USA vad gället It-mognad. Italien, Österike, Tyskland, Tjeckien, Schweiz och för den delen Livigno, placerade sig inte ens på topp femton. När jag påpekade detta för Tobbe så svarade han lakoniskt "Vilken stor överraskning". En annan orsak är att det är vissa saker vi måste få bearbeta och smälta själva innan vi redovisar dem för världen...

Förutom de ännu hemliga berättelserna och bilderna som ni inte fått se än, ska vi också ge lite utrustningstips och utlåtanden kring den utrustning vi använt oss av. Vem vet det kanske kan komma efterföljare till glädje.

Så småningom kommer vi att suga ut information från bloggen och våra fullpackade hjärnor och skapa en hemsida med lite "How to" eller kanske "How not to", dvs lite matnyttiga tips och fakta som kan vara till nytta och hjälp för folk som skall ut på äventyr.

Tisdag den 18:e augusti (dag 17)

Sådär, nu återstår bara den sista dagens femtiomilaetapp innan mitt Mandelloäventyr också kommer åter till verkligheten.

Jag ska ju inte jobba något under höstterminen (förutom på torsdag), så någon "åter till jobbet - ångest" kan jag med med tacksamhet känna att jag slipper.

Eftersom ingen väntar mig därhemma idag och solen skiner, skall jag passa på att njuta finaldagen, göra några små avstickare, stanna till och koka lite kaffe att avnjuta, tillsammans med något gott inköp längs vägen - för det är ju den som är livet, glöm aldrig det...

Med andra ord: Den här "arbetsdagen" skall bli som en resa på Guzzin ;)

/ Nicke

Måndag 17:e augusti (dag 16)

Det var ingen enkel sak att slita sig från familjen ska jag säga.

Men idag vid pass ettiden satte jag mig i den numera rätt bekanta sadeln för att sträcka ut mot vidderna i norr.

De första fem, sex milen kryddades av ett par tiominuters regnskurar. Förutom det var det enda obekväma momentet tillfället då jag körde ikapp en motorcyklist som visade sig vara en MC-polis. Det var ju bara att blunda så han inte skulle se mig, och köra om, med förhoppningen att det var 120 och inte 90 på sträckan. Han hakade på ett tag, men insåg väl antagligen efter hand det självklara, att jag är en riktig präktig och laglydig typ ;)

När jag närmade mig Sundsvall sprack molntäcket upp och solen började till och med värma lite grann. Det var efterlängtat, för jag tycks ha blivit en synnerligen klen typ som småfryser trots att vägverkets termometrar påstår att det är mellan sjutton och arton grader i luften... 

Vid halvniotiden kunde jag så efter sextiotvå mils gasande svänga in vid Casa Jari precis när en rödglödgad sol gick ner bakom horizonten. Av någon märklig anledning förstod (telepati kanske??) Jari att jag var i antågande för han öppnade garageporten så jag bara kunde rulla in på gasavslag...

Som den människokännare han är spillde han raskt upp ett värmande elexir, och berättade att bastun snart var redo för en avkylning.

Efter den sköna bastun, och därtill kylande drycker fick vi oss till livs ett par utsökta varma mackor som höll sedvanligt god klass. Jari är helt klart en adjutant av högsta klass ;)

Zumorgen gäller en ny dag på jobbet, det vill säga ca femtio mil i sadeln innan jag landar hemma i Gällivare igen. På torsdag har jag sedan terminens första och enda arbetsdag... Himla jobbigt, men det måste bara gå.

att landa i den otrevliga vardagens tristess igen.

Jag kom hem i lördags kväll efter att mer eller mindre ha mörsat motorväg från Hamburg. Mottagandet hemma var enormt varmt och skönt. Erkänner att det släppte totalt för mig i hallen när jag fått av mig stället. Ställde mig bara rakt upp och ner och hulkade av lycka medan jag försökte hålla emot tårarna med föga lyckat resultat.

Fick igår kväll ett mail från grannen där även hon sade sig ha gråtit inomhus när hon hört barnens skrik av lycka när pappa kommit hem. Ibland är livet underbart.

Idag har emellertid verkligheten kommit ikapp mig och jag har tråcklat mig igenom första arbetsdagen. Har kommit igenom maillåddan och skrivit dokument så ögona går i kors. Känns redan som man längtar efter nästa semesterperiod :-)

Näe, nu tager jag mig en banan och glider hemåt!

//Tobbe J

Söndag 16 augusti (Dag 15)

Ånej, ännu är resan inte slut om ni händelsevis trodde det...

Just nu rastar jag en dag i Uppsala där familjen tog emot med efterlängtade kramar. Troligen fortsätter jag resan mot Gällivare i morgon förmiddag. Antagligen stannar jag till hos Jari i Y-Åkulla, för det är ju inte utan att man saknar sina kamrater redan...

Hittills har jag fått ihop lite drygt femhundraåttio mil i sadeln sedan jag lämnade Gällivare den 23:e juli. Dessutom åkte vi ju tåg ungefär åttio mil.

Så här såg vår dag ut igår lördag:

Vi vaknade upp efter en rätt sen, men mycket trevlig kväll hos Bjarne med sambo i Östra Ljungby. Gissa om vi blev avundsjuka på hans "lek"-lokaler!?

Jari som fick ett skov hemlängtan hade hastat vidare kvällen innan och avrapporterade strax efter midnatt att han landat för nattvila i Stockholm.

Vi vaknade till gråa skyar och ett lätt men ihållande regn. (Skåne sägs ju vara bäst när det flyter har jag hört ;)Av den anledningen skrotade vi våra planer på lite åkning längs sköna MC-vägar, som dessutom Bjarne tänkt följa med och ledsaga oss på. Vi dunkade således på längs E4:an i ett uppskruvat tempo för att köra ifrån regnet som enligt prognos oxå skulle färdas i nordlig riktning. Efter 8 - 9 mil lyckades vi slippa ur det gråa och dåkändes tillvaron ljusare igen. Nu tänker jag säga något som jag aldrig trodde jag skulle säga:
"Oj, så skönt det är att rusa fram längs E4:an!!" När man plågat knoppen längs AutoBahns och Dito Stradas och dessutom värstingen - de danska motorvägarna, så känns E4:an som en civiliserad byväg med kapacitet för många mil i timmen.

Mina två kvarvarande kumpaner fann det säkrast att ledsaga mig så långt som möjligt på väg mot Uppsala, så de följde mig i spåren längs väg 55 från Norrköping. (Kan det ha berott på min nedresa måntro??)På så sätt kom vi att åka delar av Mälaren runt i motsatt riktning i förhållande till den stora MC-massan.

Vi stannade till för ett sista gemensamt fikande innan vi nådde Enköping. I den vevan landade ett meddelande i röstbrevlådan om att Jari landat hemma efter ett riktigt rumpnötande. Vad sägs om Hamburg - norr om Umeå på mindre än ett och ett halvt dygn... (Han gör själv anspråk på utmärkelsen "Aluminiumbutt, men vi kan nog bara sträcka oss till plast...)

Det sägs att skiljas är att dö en smula. Även om jag längtade mycket till den saknade och väntande familjen, kändes det lite vemodigt att vinka adjö till de sköna kamraterna när vägarna så skiljdes.  Tar därför tillfället i akt att tacka mina härliga reskamrater för två händelserika och roliga veckor som drivit fram stora mängder skratt, svett och minnesrika ögonblick.  Strax innan halv sju om aftonen kunde jag så krama om familjen igen. / Nicke